Sopigt förtroende för demokratin

Har du förtroende för dem? (Foto: Melker Dahlstrand)

Sopkriget i Neapel handlar inte bara om nationalekonomi. Thomas Lappalainen som skrivit böcker om maffian och Camorran (Neapelmaffian) menar att det beror på folkets låga förtroende för de offentliga institutionerna. Kolla in resonemanget på DNs webtv.

Institutioner utan förtroende är inte tillräckligt för att kalla sig en demokrati, oavsett hur många som röstar. Men vad är alternativen? DemokratiAkademin (där jag jobbade förut - varning för partiskhet) pysslar med just såna resonemang. De har f ö en ny kurs i demokratiska mötesformer på g just nu.

Kunskapsekonomin

VÅRA sopor (Foto: Fotoakuten)

Snälla folk bilda mig. (Vad som kändes som) tusentals högskolepoäng i nationalekonomi räckte inte så nu förlitar jag mig till er, mina medmänniskor.

Hur kan vi leva i Kunskapsekonomin och samtidigt dränka världen i sopor?

Kan vi åtminstone sluta vara så självgoda att vi tycker att vi är mer utvecklade än de som producerar allt vi vräker i oss och vräker oss i? Det är ju bara som förut, att tjänarna bor på gården med utedasset, fast vi nu tar flyget (!) för att förfasa oss över "deras" soptippar.

Enda positiva med camorrans våldsamma sopmonopol i Neapel är att de ju ändå förgiftar sitt eget närområde. Internalisering av externa kostnader kallade vi det på nationalekonomin. Det är bra för hushållning med resurserna.

Den nya ekonomin, nu i pressen

Viktigt att mäta resultat

Jag hade tänkt att skriva om det nya medieklimatet där "business-sidor- as usual" nuförtiden verkar vara besatta av att förbättra världen. Krångliga regler sinkar solenergi (dagens SvD), bränsleceller (DN Motor), etanolexport (snudd på följetong i Dagens Industri), och nu handlar t o m veckans Veckans Affärer om Gröna Hjältar. Är det nån som minns 1995 när ekonomipress bara handlade om börskurser och begrepp som "samhällsekonomisk kostnad" kallades för "pratekonomi" av neoklassiska ekonomiinstitutioner (ja, jag har en bitter tagg i hjärtat från den tiden)?

Men ni vill ju hellre veta om folk i folkbildningen. Det sa i alla fall ÅTTA av 10...00 av er som läser bloggen. En av er verkar få nog av dem IRL. Vad de andra 991 personerna tycker vet vi inte. Men först ut är...jag. Jag har gått 263853 steg i oktober. För miljöns skull förstås. Nästa steg är att soff-kompensera med rättvisemärkt choklad i november. Nöjda så?

ps. för mer om vad den nya ekonomin, eller "den verkliga ekonomin" handlar om, se t ex New Economics Foundation, pragmatisk tankesmedja i London.

JAGVECKA3: Ich bin eine Fraue

Destination unknown

Män får mer jobb som ger lön än kvinnor. Män får också mer lön för jobb de får. Mer arv. Mer lån. Mer näringsrik mat. Mer utbildning. Oavsett klass är män överklassen inom den. Allt detta trots att män arbetar mindre än kvinnor och trots att ett samhälle får högre avkastning på investeringar i kvinnor än i män. Kort sagt, det kostar att vara kvinna. Mer än att vara man. I snitt i världen.

Trots detta kan man tydligen idag, 2007, gå på konferens på tema "globalisering och jämlikhet" där fyra ekonomer från olika delar av världen kan presenteras som experter utan att de kan problematisera vem som ska vara jämlik med vem. Som ekonomisk jämlikhetsexpert kan man (sic !) t o m svara "jag vet inte så mycket om kvinnofrågor".

År 1963 besökte USAs president John F Kennedy dåvarande Västberlin och sa "Ich bin ein Berliner", för att uttrycka sin solidaritet med medborgarna i den delade staden. I globaliseringens år 2007 väntar vi fortfarande på att en man ska säga "Ich bin eine Fraue" - Jag är en kvinna.

Länktips: Makt och privilegier - om könsdiskriminering och fattigdom, en rapport från Gerd Johnsson-Latham som forskat i ämnet