Kanske räcker på gravstenen
Jag håller andan. Hjärtat klappar hårdare. Håren reser sig på armarna. Jag får svårt att svälja och blinka. Jag känner exakt som när Clarice Starling ringer på dörren i När lammen tystnar. Fel dörr. Men idag är det ingen film, det är nyheterna. Nyheterna om 100 000 människor som var och en kliver ut ur tystnaden och rädslan, ut på gatan och blottar sig och sin kropp tillsammans med sina drömmar om frihet och framtid.
Ett liv i Burma kanske inte känns så stort så här långt bortifrån. Men vad kan vara större än detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar